Detta är en fråga som jag tycker är oerhört viktig för alla djurägare att fokusera på.
Vi behöver veterinärer, de hjälper oss när våra bästa vänner inte mår bra och de finns där när vi behöver det.
Jag tänker i detta inlägg inte diskutera priser på veterinärvård, inte heller om jag eller du som läser detta mött en veterinär vi inte tyckte uppfyllde de krav man som kund kan ha på en vårdutövare.
Det jag vill diskutera är veterinärkårens psykiska ohälsa och suicidalproblematik.
Jag vill börja med att säga att var och en har ansvar för sitt eget liv och sina handlingar, men, när krav, både egna samhällsstrukturella och yrkesmässiga, blir för stora, bryts även den starkaste kvist.
Hur ser det då ut i världen, och Sverige?!
Globalt är det så att veterinärer tillsammans med läkare och tandläkare är yrkesgrupper med större sucidproblematik än samhället i stort. Forskning från bland annat USA och Australien visar på en högre andel självmord inom veterinärkåren än i samhället i stort. I dagsläget finns inga sådana studier i Norden, men ett projekt som kallas NORVET-projektet avser att råda bot på det. Det projektet drivs av Helene Seljenes Dalum och har som mål att initialt se hur problematiken ser ut i Norge och sedan vara grunden för vidare forskning om psykisk ohälsa hos veterinärer. Man kan följa NORVET-projektet i sociala medier via hashtagge: #NORVETproject
På samma sätt som det inte finns någon publicerad forskning om norska veterinärers psykiska hälsa, finns det inte det i Sverige heller. Men en undersökning gjordes av Naturvetarna om svenska veterinärers, djursjukvårdares och biomedicinska analytikers arbetsmiljö våren 2019.
Och den läsningen är inte upplyftande, 7 av 10 tillfrågade uppger att de har haft arbetsmiljöproblem på arbetet under det senaste året. 75 % säger sig ha hög eller mycket hög arbetsbelastning och 70 % jobbar övertid. Cirka en femtedel av de tillfrågade uppger att de har utsatts för hot i tjänsten.
Orsak till arbetsmiljöproblematiken uppges vara, stress, hög arbetsbelastning, bristande personalresurser och bristande ledarskap,
Detta är de fakta jag kunnat få tag på. Och det visar tydligt att det finns en problematik. I en artikel i SVT (nr 5 2020) skriver Tove Särkinen om Helene Seljene Dalums arbete utefter en föreläsning hon höll för veterinärerna i väst., där tas just detta upp, om att gå in i väggen, om tunga beslut, om arbetsmiljö. Intressant läsning och det framkommer att vikten av kunskap om problemen är en förutsättning för att kunna göra något åt det. Vilket tycker jag är logiskt och jag tror det är oerhört viktigt att det tas upp!
Vad kan vi som "konsumenter" göra ?
Det som jag inte hittat något om är sociala mediers påverkan på situationen. Vilket jag kan tycka vara tråkigt. För jag tror att det är något nytt som kommit. Närmligen risken att bli uthängd att utsättas för ett drev om man som veterinär gör något som man som djurägare inte uppskattar.
Jag tycker det rent utsagt är förjävligt. Och i Sverige tycks det vara tabu för veterinärer att sätta stopp. Att säga "Nu räcker det". Naturligtvis inte hos alla veterinärer, men majoriteten. Detta tabu har inte kommit från veterinärkåren själva utan djurägarna.
Tycker veterinären att det är nog, gränsen för vad som är etiskt och moraliskt försvarbart att utsätta ett djur för är nådd, och säger det, riskerar veterinären ett drev på sociala medier.
Det är skandal, tycker jag,
Jag har diskuterat detta med vänner som inte bor i Sverige. men som har bott här och de säger att just den attityden är en väldigt stor skillnad mot andra länder.
Vi som djurägare måste våga släppa tanken att allt ska räddas till vilket pris som helst. Vi som djurägare måste - hur tungt svårt och hemskt det än är våga se saker genom djurets ögon. Inte att vi vill ha kvar dem så länge som vi kan, för, det vill vi ju.
Men långa krångliga operationer med lång och ibland tveksam tillfriskningsperiod. Gör vi verkligen det för hunden, eller gör vi det för oss själva?!?!
Om en veterinär säger: avlivning.
Kanske vår första reaktion inte ska vara: FY VAD ELAKT, utan faktiskt försöka se vad veterinären som säger det ser.
Visst finns det veterinärer som har haft fel, och visst finns det situationer där man absolut ska göra en operation för att det är helt klart värt det. Jag har själv valt avlivning vid rekomendation och jag har själv valt att ge hunden behandling när veterinär rekomenderat avlivning. Och Jag känner att jag gjorde rätt vid båda tillfällen. Men, också att veterinären som föreslog avlivning inte hade fel. Det var jobbigt att leva med en diabeteshund. Inte för henne, men för oss. Jag skulle dock aldrig hängt ut veterinären som rekomenderade avlivning. Jag höll inte med, men behovet att förstöra någons liv och mentala hälsa fanns inte där.
Och där tycker jag vi djurägare har en viktig uppgift. Vi behöver inte hålla med, vi kan gå och få en second opinion. Men det finns absolut ingen anledning att starta drev på sociala medier.
Vi behöver veterinärerna och om vi kan se på våra egna handlingar och kanske inte agera i affekt utan faktiskt tänka efter, tror jag, att vi kan få stor påverkan på det vi gör.
Det skrivs att det inte är EN sak som påverkar utan många, privatliv, arbetsliv osv osv. Och det är viktigt för oss djurägare att se. Personen vi möter när vi kommer in med våra djur är en människa som du och jag.
Att våga se veterinärer och djurägare som människor, som oss själva, tror jag också är viktigt.
Som jag nämt ovan är det inte en sak som påverkar men om vi som djurägare kan påverka veterinär och djurvårdare till att må bättre och, det faktiskt inte kostar oss något, då tycker jag vi kan göra det. Svårare än så behöver det inte vara. Att samexistera med förståelse och respekt, tror jag, vi alla mår bättre av.
2020-09-28 10:59