
Rut med nyfödda valpar.
Innan kullen hade jag läst allt jag kunnat komma över, gått skk's uppfödarutbildning, pratat, läst artiklar, sett youtube-filmer om dräktighet och födsel.
Jag har nog aldrig varit så väl förbredd på något. Annars i mitt liv har det mesta halkat runt på ett bananskal. Men, jag kände: "detta är vad jag vill" och då ville jag ge mig, Rut och de kommande valparna den bästa av chanser i världen.
Rut började löpa straxt innan jul, och både jag och Carin som är hanhundsägaren insåg, att detta blir ett nyår som får gå i kärlekens tecken.
Rut är lite speciell och står bara 48 timmar, varken mer eller mindre. Med tanke på hur Theo och hon var så var hon redo kring lunch dagen innan nyårsafton. Nyårsafton kom och efter att de väl bestämt sig var de skulle vara (Rut, med sin norrländska kärvhet ville vara ute, Indy tyckte att inne var bra mycket bättre) och Rut hade skällt ut han efter noter (han tog hennes godis), och vi människor satt och fikade så fick de minsann till det, så att säga.
En parning med hängning i 10 minuter. Dagen efter var ingen intresserad av något kuttrasju.
Nu började väntan. Rut mådde jättebra och när ultraljudet visade en valp, fällde jag en tår eller två, av glädje. Allt mitt planerande, hade så att säga burit frukt.

Rut växte och växte, och det stod klart ganska tidigt att detta nog inte skulle vara en så liten kull.
Sista veckan i februari nalkades och när hon gått förbi dygn 56 efter ägglossning kände jag mig säker på att de inte skulle bli prematura iallafall.
Natten till torsdagen började hon "boa" under sängen och bäddade och styrde. Natten till fredagen eskalerade det och hennes förvärkar började.
Jag var nog rätt hispig, det får jag erkänna och hade ständig kontakt med mina mentorer.
Ewa, som också skulle vara valpmorska anlände på fredagskvällen och kunde lugnt säga att det dröjer än ett tag.
Natten till lördagen sov varken jag eller Rut, hon bäddade och boade i valpningsboxen. Jag låg och tittade på, rädd att missa om det skulle börja (vilket fick Ewa att skratta.)
På morgonen hade ännu inget hänt, och Ewa gick ner och åt frukost och gav mig order att fixa med hushållspappret...
Rut bökade och stökade, plötsligt klev hon ur boxen och kissade. Sen kissade hon igen, vi gick ut och hon kissade. Ville in och försökte kissa, något tryckte på.
Jag tog upp henne i valprummet och Ewa kom upp, straxt efter kl 08.16 föddes första valpen. Hjördis och hon vägde 180 gr.
08.38 föddes Gerda 183 gr
09.24 föddes Buford 195 gr
09.39 föddes Mira 148 gr
09.55 föddes Tora 167 gr
10.59 föddes Spike 209 gr
11.16 föddes Dundee 211 gr
När första riktiga värken kom blev Rut fullständigt vansinnig, på smärtan och studsade runt som ett popcorn i lådan. Men så fort Hjördis var född, var hon lugn och trygg som om hon aldrig gjort något annat än att föda valpar.

Nu började den mest fantastiska, tid jag varit med om.
Att se valparna gå från små 200 grams bebisar som inte kan se, höra eller gå, till att de dag för dag blir starkare och utveckla personligheter.
Att se Rut vara MAMMA. Varje sak hon har gjort har varit naturlig för henne, gott om mjölk hade hon direkt, och hon har varit bättre än jag någonsin kunde önska.
En mer van uppfödare hade nog lämnat dem ensamma mer än jag gjorde. Jag var vid deras sida dygnet runt och det tog några nätter innan jag kunde sova. Inte för att jag inte trodde hon klarade det utan mig, utan för att jag inte ville missa en sekund.
Att genom dessa små liv få träffa fantastiska människor som skulle få just sin nya familjemedlem.
Idag har alla ett hem att flytta till och under den kommande veckan flyttar Tora och Buford (nytt namn ännu inte bestämt). Hjördis stannar ju här och Spike flyttar i juni.
Jag är helt säker på att alla har fått perfekta hem som passar just dem.

Vad har jag då lärt mig?!
* Det var ännu mer fantastiskt än jag trodde
* Det är jätteviktigt att våga säga nej till en valpköpare, när man känner att det inte är rätt hem för hunden, även om intressenten är jättebra.
* Rut är en fantastisk hund och jag har haft en väldig tur med henne.
* Det är värt att ha is i magen och vänta på rätt köpare, för de kommer.
* Detta är verkligen något jag vill fortsätta med.

Jag har också lärt mig hur ofantligt sälla och fantastiska människor jag har omkring mig. Carin, Ewa och Ulla-Britt har utan att tveka svarat, tipsat och kommit med råd, allt vad jag behöver och mer.
Jag känner mig väldigt lyckligt lottad, som inte bara fått vara med om livets mirakel, men även har de bästa som stöttat mig hela vägen!
2016-05-11 11:44 | 2 kommentarer