Little Blue's Australiska terriers

En hunds nos, ja den är fantastisk. Och har man levt med en blind hund någon gång, ja, då vet man hur viktig nosen verkligen är.

Man behöver bara slå upp en bok om hundar, eller googla lite lätt på "hundens luktsinne" för att lätt få informationen just hur bra hundens luktsinne är , till motsats mot oss människors.

Hundars nosar ser helt olika ut, en del långa, en del korta, en del stora, en del små. En del, vita, en del svarta, eller bruna eller rosa....

Det finns också mycket sagt om hundens nos, en torr nos, sades det förr är inte bra. Idag vet vi bättre, vissa hundar har lite torrare nosar, och när de sovit är de ofta lite torrare...

Jag som älskar att spåra med mina hundar kan då och då överväldigas av deras förmåga att lukta sig till det mesta.

Och vad man kan lära hundar att hitta, just nu lär jag Theo finna kaffe lite varstans i huset.... 

En tränad hund kan hitta allt från mobiltelefoner, knark, bomber till försvunna människor, katter och hästar.

Hundens nos sviker dem oerhört sällan, näst intill aldrig.

Och jag tycker vi borde lära oss lite av det där...

Själv luktar jag på allt, köper ingen frukt, inget kött eller liknande utan att först ha luktat på det.

Och jag luktar på mina hundar. Wilma lärde jag mig snabbt: och hon luktade olika beroende på hur hon mådde, hennes sista kväll... hade hon en ny lukt och då visste jag... det var dags...

Jag tycker det är viktigt att lära känna sin hunds doft, alla behöver inte vara galningar som jag som luktar på deras kiss också! ;) Gammal vana från 6, 5 år med diabeteshund. Men, samtidigt kan jag säga att jag vet om någon råkat kissa inne, precis vilken hund det är....

Hundarna har sin egna personliga doft och om man börjar tänka i dofter så märker man hur mycket som har en egen doft. Katterna luktar olika med, hundarna, vi människor, blommor, möbler, mat, osv osv.

Börjar man tänka i dofter, finner man också på roliga saker att hitta på åt hundarna: kan de lukta sig till godiset här?

En rolig grej jag gör är att ta deras favoritgodis, och så gömmer jag det. O så får de komma in i det rum jag gömt och leta. Beroende på hur duktiga de är, så göms godiset olika. Wilma fick jag vara finurlig med, så att hon överhuvudtaget skulle få en utmaning, medan Izaac som visst kan använda nosen, men använder också sin syn väldigt mycket får en lättare utmaning.

Det är en jättebra grej att göra när vädret inte riktigt lockar att tillbringa timmar ute och träna.

Forskning har visat att hundar kan tänka i två steg, och hitta saker nästan vart som helst, om de själva vinner något på det ( Hunden som skäms, P. Jensen), och det är ju när man tänker efter, bara helt naturligt. En del av domesticeringen handlade om de invidider som kunde överleva bäst på det skräp människan lämnade efter sig, och kanske gömde man ibland sina matrester o annat, och då var det den påhittigaste som överlevde.

Jag tror, att det alltid är den som är smartast som klarar sig bäst, inte den fysiskt starkaste, utan den individ oberoende av kön o ras, som klarar den situation den ställs inför bäst.

Det är därför vi ser en del rasbundna sjukdomar som överlevt genom hur många generationer som helst, de indeviderna som innehar dessa "defekta gener" (om jag får kalla det så) har också haft något vi människor eftersträvar, bra jakthundar, vallhundar osv. Idag vet vi mer, om genetik, om förutsättningar för friska hundar. Men för 100, eller bara 50 år sedan, avlade man på de djur som var, i människans tycke bäst....

Men, jag kom visst från ämnet lukt och nos där litegranna! 

Låt mig ta oss tillbaka till nosen och lukten igen och saker man kan göra för att utmana sin hund att använda både hjärna och nos.

Spår av olika slag är ju självklart, en utmaning som hunden, oftast tycker är rolig. Sök, där använder hunden också nosen, men på ett lite annorlunda sätt.

Roliga grejer man kan göra hemma, förutom att gömma godis (vilket man kan göra både inne och ute) är att göra luktbanor. Utmana hundarna med lite nya dofter, kryddor, såser, sprit, citrus, blod, tvål, osv osv

Du kan vara säker på att hunden känner doften du lagt ut, samtidigt som de kan välja att inte bry sig, det är också ett val en hund har.

Jag häller ut dofter i trädgården längs en "bana" och så får hundarna gå den, hur de vill, utan krav, och någon "fuskar"och genar och det är helt ok.

Jag har fått tipset att inte gå bana utan gå runt huxflux hit och dit i trädgården och sen släppa hundarna lösa, eller på lina och se vad de gör.

Har inte gjort det än, men det kommer...

Du kan också lära hunden att hitta olika dofter som kaffe, te, sylt, blommor osv... Detta kallas för "specialsök" och det finns massor med kurser för det.

Man kan börja träna hemma, om du googlar hittar du tips!

Hundarna fortsätter att roa, förvåna och utmana mig, och det känns bara rätt att jag försöker ge dem chansen att få göra detsamma: att roas, förvånas och utmanas.

Det är inte svårt, dyrt eller tidskrävade att krydda deras tillvaro med extra dofter, försök och jag tror du kommer komma på många goda ideér!

2015-01-30 10:36 | 0 kommentarer

.... hade jag på något naivt vis tänkt att hundvärlden var annorlunda.

Att alla accepterades oavsett och kärleken till våra fyrbenta skulle vara gränsöverskridande och brobyggande.

Den senaste tiden, har visat mig att så inte är fallet...

Spenderar man bara några minuter i olika hundgrupper (jag har gått ur de flesta, man tröttnar rätt snart på att bli kallad djurplågare) på FB eller hundforum på nätet är det tydligt att så inte är fallet.

Mja, näthat osv men, faktum är, att jag märker detta även när vi möter hundägare på promenader och annat.

Det är "vi" mot "dom".

Vi är, naturligtvis som alltid lite bättre.

Jägare och jakthundar anses som idioter och djurplågare. Ja, jag har till och med läst någon som tycker att "jägarna får skylla sig själva och en varg dödar deras hund, för det låter otäkt när en drever driver..."

Utställningsmänniskor är djurplågare som bara har porslinshundar som inte får leva riktigt hundliv utan som slås in i bubbelplast varje gång de ska gå ut.

Agillity människor anses vara elaka mot djuren, köra med hundarna för hårt, ja djurplågare helt enkelt.

Människor som inte tränar något specifikt med sin hund ska bara hålla klaffen för deras stackars hundar lider, eftersom ägarna är sådana djurplågare att de vill ha en hund som sällskap och inte som tävlingshund.

Och bruksmänniskorna, hujeda mig, de slår ju sina hundar och piskar dem, det vet man ju, det har nåns systers svägerskas brorsons moster sagt.... Djurplågare hela bunten.

Detta kan fortgå i en evighets, evighet AMEN...

Det verkar som att så fort man inte förstår, eller kanske inte satt sig in i något, är det genast djurplågeri. För det är det allt till syvene och sist handlar om. 

"De som inte gör som mig, är djurplågare och elaka, eftersom det jag gör och mitt sätt är det enda rätta och alla andra har fel, fel feeeeeeel, och borde inte ha hund untan skaffa sig en gosedjurskanin eller hamster".

Att stanna upp och faktiskt FRÅGA om det är något man inte riktigt förstår, nej det tycks vara helt ute för tillfället. Bättre att dra egna slutsater och sen hålla fast vid dem som om de vore en flytväst på ett sjunkande skepp.

Det vore ju hemskt om man kunde lära sig något, så det tycks man undvika så långt det är möjligt.

Jag börjar bli riktigt hjärtligt less på det hela. På attityderna, på oförståelsen och på oförmågan att ta till sig något bara för att det inte är precis samma som man själv gör.

Det har börjat ett upprop bland hundägarna inom SKK att skapa en trevligare miljö. Det tycker jag verkligen är super. 

För det finns så mycket glädje, kärlek och framförallt kunskap därute i hundsverige, och att det ska kastas bort för folk inte kan tänka längre än näsan räcker är slöseri.

Jag är övertygad om att alla gör det bästa de kan utifrån sig och sitt, och naturligtvis är inte alla som inte är precis som jag djurplågare.

Jag tror tyvärr detta är ett samhällsproblem, idag är samhället indelat i "vi" och "dem" oavsett. Och jag tycker det är dags att dra i handbromsen och öppna våra sinnen.

Vi alla, måste börja med oss själva, istället för att rynka på näsan, bli arg eller upprörd när någon berättar något vi inte förstår, får vi fråga: varför?, eller hur menar du?

Jag är en optimistisk typ, och jag tror att just det faktum att vi älskar våra hundar, oavsett varför vi har dem, kan vi börja bygga broar, men det börjar med dig och mig.

2015-01-21 09:39 | 2 kommentarer

Har jag och efter att ha slängt en tre, fyra inlägg, så struntar jag i en del för ett tag, det kommer säkert en tid då jag kan uttrycka mina åsikter mer förståligt och enkelt, och då kommer ni få läsa om dem! 

För en dryg vecka sedan blev jag o gänget utsatta för att en lös rottweiler angrep oss, jag är hes än! Som tur var blev ingen av mina skadade, rent fysiskt iallafall...

Rut däremot har börjat skälla mot okända, och Theo reagerar lite mot män, rottisens husse var en man som också han skrek, och slog sin hund... Men, träning med båda två så kommer det lösa sig tror jag minsann.

Jag har ju börjat mitt nya nyttiga liv och då ska Theo vara med o powerwalka så då finns chansen att träna honom på det...

Rut får jag också träna på hundmöten och vi får försöka ta oss iväg där det finns mycket hundar.

De är i grunden trygga, glada hundar så jag tror att det kommer att gå bra.

Jag har på senaste tiden fått mail och kontakt av nyfikna på rasen och det är ju jättekul, många undrar också: "måste vi ställa ut hunden", och nej, för att få köpa hund av oss, finns inget utställningskrav.

Utställning är en skojig fritidsysselsättning, men absolut inget måste och absolut inget jag grundar min avel på. Det är så mycket annat som är viktigt än hur mycket rosetter en hund har.

Jag ser också fram emot framtidsgruppens arbete, då jag tycker att utställning behöver omorganiseras och uppdateras:

Framtiden ser ljus ut! 

Nu ska jag ge mig ut i snön och promenera lite hund! 

tjingeling!

2015-01-19 12:14 | 0 kommentarer

Så, då har nyårsafton varit och farit och nu har vi med raska steg klivit in i 2015.

Jag brukar alltid ha lite problem med det där att komma ihåg vilket år det är... Men, nu är det alltså 2015.

Och det är dags för mig att summera 2014. Det var i sanning ett mycket händelserikt år.

Jag tänker börja med det sorgliga, ungefär som att man var tvungen att städa rummet innan man fick lördagsgodis som liten.

Vår älskade Wilma lämnade oss i oktober. Hon blev 10 år och 5 månader och var ett högt älskad hund och en stor del av vår familj och flock. Saknaden efter henne är fortfarande stor, men glädjen för vad hon gav och tryggheten i att hon inte behövde lida väger till viss del upp det hela.

Det var sorgligt och är fortfarande det, men 2014 innehöll många bra saker också.

I slutet av Januari åkte jag med tåg till Lindesberg och mötte upp Carin på kennel Twee-dle-dee och tillsammans gjorde vi den långa bilresan till Björna i norr. Där väntade Rut med kullsyskon på oss. Och det blev ett trevlig möte och kväll hos Ulla-Britt på kennel Vitterklippens. Med oss hem hade vi Rut och systern Zmyrra som sedan skulle resa vidare till sitt nya hem.

Rut motsvarade alla mina förhoppningar och ännu mer. Och om hon bara klarar ögon och knän kommer hon att bli en fantastisk mor och stamtik. Så det håller vi alla tummar för nu framöver.

Rut är kärleksfull, charmig och glad. Och hon är otroligt vårdande. Minsta lilla man är sjuk så är hon vid din sida.

När det kommer till utställningar så ställde vi inte så mycket under året. Men, Theo lyckades ta 2 cert på 2 dagar och blev därmed Svensk utställnings champion. Vi är så oerhört stolta över honom och hans framgångar. Stort Tack till Ewa på kennel Pariservikens som trodde på oss och lät oss få den valp ingen ville ha, trots att vi sagt vi ville ha den mest lovande hanen! 

2014 var generellt ett bra år med mycket spännande saker som skedde. Vi fick vårt kennelnamn godkänt, jag gick oerhört intressanta kurser och den kunskap som mina två mentorer Ewa och Carin har delat med sig är värd så oerhört mycket. Det finns en så stort trygghet att ha dessa två damer till hjälp. Deras kunskap gör att jag vågar ta klivet frammåt, och uppåt!

Förlusten av Wilma kommer alltid finnas där, men, varken hon eller någon annan, skulle vilja att det skulle ta glädjen ur det som är bra.

Under 2015 kommer vi ställa en hel del för att Rut ska få öva. Det blir mycket inoffciella såklart, bästa sättet att träna på. 

Vi börjar redan 21 februari på aussieklubbens 40års utställning!

Jag önskar er alla ett roligt, spännande och kärleksfullt 2015!

2015-01-02 15:35 | 0 kommentarer