Jag hade en idé om att vi skulle promenera i kohagen idag. En liten äventyrspromenad, där jag gömt godis och annat skoj. Rut skulle också få sitt första blodspår.
Vädrets makter sa: "nix nej" till det... En isande kall vind mötte oss på morgonpromenaden, och jag som låtit mig luras av solen hade inte mössa på mig! Höll på att frysa skulten av mig!
Wilma som nu i en vecka ätit grönläppad mussla, formligen studsade fram, trots att det var hennes värsta väder. Detta får mig att känna mig optimistik! Hoppas det håller i sig. Hon började ju kuren med att bryta sig in i bruken och ta 2 tabletter... så hon kanske vet vad som gäller, vad vet jag! ;)
Det blir en runda i eftermiddag med, men inte riktigt lika innehållsrik o lång som jag planerat.
Vänskap.
Kan hundar vara vänner?
Jag är övertygad om det. Inte bara I flocken utan också utanför.
I vår flock om 4 så är det så att det är 2 par. De äldre och de yngre. Det betyder inte att de håller ihop 2 o 2 hela tiden. Men, Theo och Rut leker och Wilma o Izaac leker inte så mycket. Wilma leker med Theo, och vägrar släppa in Rut.
Bara för att minsann visa Rut hur det går till kan Wilma ta en leksak och leka själv framför Rut, men slutar leken direkt när Rut kommer nära. Hon bjuder inte in henne... än.
Men alla kan sova tillsammans, eller Izaac vill sova själv. Men de andra tre kan ligga i en "Hög". Man ser en tydlig gruppdynamik i gruppen och jag tycker det är väldigt spännande.
Dominans är ett väldigt negativt laddat ord idag och, det finns få rent dominanta hundar. Så jag använder sällan det ordet. Men, missta er icke, det finns dominanta hundar och Wilma är en av dem.
Jag brukar säga att det finns hundar som är "naturliga ledare", precis som hos oss människor.
Det finns, de där människorna som man gärna lyssnar på, som man gärna vill göra som de säger. Som får människor att trivas och dessutom, ta fram det bästa i sig själva och må bra av det. Jag tror vi alla har träffat en sådan människa någon gång. Kanske som chef på jobbet. Kanske i skolan, kanske i fotbollslaget.
Dessa människor har det naturligt, de har ingen prestige i det de gör. De är bra på det och de vet om det, därför kan de stötta andra. Därför lyssnar vi på dem. Därför glädjs vi med dem när det går bra. De behöver inte priser eller bekräftelse, de behöver inte "snacka skit" eller skaffa sig fiender... Dessa människor står aldrig på jobbet och skvallrar, de finner inget nöje i det.
Om du har en sådan människa i din närhet, på ditt jobb eller i din idrottsklubb, ta hand om den människan, och dessutom, har du mött en sådan människa. Då vet du hur Wilma fungerar.
Jag brukar inte jämföra hund/människa, men ibland så funkar det. Och detta är "ibland"
Hon har aldrig någonsin använt övervåld i sin relation till andra hundar. Hon använder väldigt sällan våld, eller tänder öht.
Men, hon har en självklart pondus och närvaro som gör att andra hundar ger henne den respekt, hon anser sig behöva. Hon är oerhört tydlig i sitt språk med andra hundar, unga som gamla och det är roligt att se.
Hon är helt enkelt en pärla. Hennes hälsa är ju totalt dålig. Hon är pigg och glad och njuter av livet. Men det är ett arbete hon och vi, hennes ödmjuka människor, har gjort tillsammans. Och det har kostat blod, svett, pengar och tårar.
Mitt gäng har 3 bästa kompisar.
Det är de tre tikarna hos Ewa som har kennel Pariservikens.
I lördags var Ewa hundvakt och alla sju hundar nöjt av att vara tillsammans. Det är roligt att se hur otroligt stort utbyte de har av varandra.
Mina brukar annars inte ha något större intresse av andra hundar, de har ju varann, men, de tre damerna från Motala är verkligen deras goda vänner. När de umgås kan de ligga o sova, äta tillsammans och leka tillsammans. De är avslappnade med varandra och trivs med varandra.
Det blir aldrig något gruff och de vet var de har varandra.
Jag blir lycklig av att se alla 7 tillsammans, och hundarna är alltid lyckliga och utmattade efter en dag i varandras sällskap.
2014-03-25 13:30