Little Blue's Australiska terriers

Blogg

Inavel..... mina tankar

Varje ras, vi har idag, har börjat med inavel.

7f6fcebb-6169-4ff9-83ba-2cce82ed76f44

 

Man tog kullsyskon och parade, man gjorde far/dotter kombinationer och man gjorde mor/son kombinationer, allt för att få en ras där alla var lika varandra. Det är så det blev raser, inget konstigt med det.

 

Som tidigare nämt har vi haft en god tur, och många uppfödare som förvaltat rasen väl.

Det betyder ju inte att australisk terrier är ett unikum och inte har haft eller kommer få inavels problem.

 

I en intervju med PhD Niels Pedersen,  får han denna fråga och ger detta svar: "

 

Q: Are there still breeders who believe that inbreeding is not detrimental, and that it is even beneficial?

 

A: Unfortunately, yes. There’s no doubt that inbreeding is the fastest way to get to the phenotype you want—the look you want. If inbreeding gets you a desirable dog, then it has to be of benefit. Some breeders also equate popularity with health. We just completed a study on English bulldogs. They’re now the third most popular breed. Yet they have huge breathing problems, can’t exercise properly without collapsing, do not reproduce on their own, and suffer a number of other genetic problems associated with their skin, ears, tail and eyes. If an English bulldog goes to the veterinarian for an ear infection and the dog can hardly breathe during the examination, the veterinarian and the owner will accept the breathing problem as normal and concentrate on the ear infection, which is actually minor compared to the abnormal breathing. Therefore, people will equate abnormalities with health when the unhealthy state becomes accepted as another part of the breed. If a certain incidence of autoimmune disease occurs all the time, eventually it will just become accepted as a normal part of existence for that breed."

Detta, sa jag redan när jag gick in i hunderiet men fick direkt mothugg: jag visste inte vad jag pratade om och skulle låta erfarna uppfödare sköta sitt jobb och inte ifrågasätta. Bara för att vi är många i Sverige som ser farorna med inavel, betyder det inte att resten av världen gör det. och idag är det inte vi i Sverige mot resten, utan vi måste alla jobba tillsammans, över lands gränserna!

 

DSC_0009

Och ofta, är det, det argument jag får när jag dristar dessa frågor: jag vet inget, jag är för ung, oerfaren och forskning, ja se, det är inte till att lita på! 

 

Därför, tänkte jag mig att fråga en uppfödare som har fött upp aussies länge, men nu mer föder upp labrador.

Jill Grenaae, Jill  har fött upp länge, hon har god erfarenhet och har likt många uppfödare, en vilja att lära och ett öppet sinne: lär från dina misstag, vi gör dem alla och jag tänkte att hennes ord, för de som tycker att jag inte har tillräckligt på benen kanske kan vara något att tänka på.

 

Så istället för att jag, sida upp o sida ner skall breda ut mig om detta ämne ställde jag lite frågor till henne:

 

Hur länge har du fött upp hundar?
 
Siden 1985

Varför är det viktigt för dig att inte inavla? 

Det er vigtigt for mig som opdrætter at avle raske individer, men det er bestemt endnu mere vigtigt for min race som helhed, hvis den skal have en god chance for at overleve.
 
Indavl etablerer ganske vist racetype, men det er desværre sådan, at den genetiske variation er mindre, når man parrer to beslægtede individer, end når de er ubeslægtede og derfor er risikoen for at kombinere uhensigtsmæssige gener for forskellige "træk", større når man indavler.
 
Med indavl er der en stor risiko for, at der opstår racerelaterede sygdomme, som kan være utroligt svære at komme af med igen, særligt i små populationer (små racer). Når der indavles, bliver det sværere og sværere at finde individer, som er fri for de pågældende "sygsomsgener" - også selvom vi efterhånden har et globalt netværk af avlshunde. Konsekvensen bliver indavlsdepression som udarter sig i generel usundhed i racen og kort levealder. 

Har du någon egen erfarenhet av inavel, och dess konsekvenser?

 Ja, jeg startede med et kuld, hvor forældrene var halvsøskende - det var helt almindeligt, da jeg startede, og til mit forsvar vil jeg sige, at jeg ikke selv valgte faderen.
 
Min tæve var udstationeret og min betaling for hende var to kuld, hvor opdrætteren bestemte avlspartneren til det første.
 
Jeg kan selvfølgelig ikke sige, at der er videnskabelig evidens for, at de problemer, der opstod i det kuld, skyldtes indavl, men det er da tankevækkende, at de to efterfølgende kuld, min tæve havde, og som var udavlskuld, var problemfrie og producerede hvalpe, som var friske og blev oldgamle.
 
Det samme kunne man desværre ikke sige om tævens første kuld, halvsøskendeparringen; Hvalpene var meget, meget små, da de fødtes. Hun fik ganske vist 8, men heraf var 3 for små og ufærdige til at overleve. Af de 5 overlevende ved jeg med sikkerhed, at de 3 fik diabetes, min egen hvalp i en alder af 3,5 år. Mig bekendt blev ingen af de fem hvalpe gamle. 

Hur tror du framtiden för rashundar är i allmänhet och australisk terrier i synnerhet?
 
Jeg tror, at fremtiden er forholdsvis lys for de antalsmæssigt store racer, især nu hvor der er fokus på både indavlsproblematikken og på matadoravl.
 
Der findes, og udarbejdes kontinuerligt nye, gentests for en lang række recessive lidelser. Desværre er de firmaer, der fremstiller og tilbyder disse tests jo ikke filantroper, så det er først og fremmest de antalsmæssigt store racer, hvor der er salg i gentests, som kommer til at nyde godt af dem. Der ud over er det vanskeligt at udvikle pålidelige gentests for lidelser med mere kompliceret arvegang, så der er lang vej endnu.
 
Det er også vigtigt at påpege, at gentestning alene hverken redder eller hjælper en race, det kan kun opdrætterne gøre, bl.a. ved at opprioritere sundhed og langlivethed i avl frem for eksteriør.
 
Jeg ved, at det er kontroversielt at nedprioritere udseende og racetype, især for de racer, hvor der overvejende er fokus på udseendet og udstilling er racens primære aktivitet, men det er for mig at se den eneste vej frem, især for de meget små racer. Hvad skal vi, og især vores hvalpekøbere, med smukke hunde, hvis de er syge og dør unge? og hvordan kan vi sige, at vi elsker hunde, hvis vi avler dem til sygdom og lidelse?
 
Mht. australsk terrier, så anser jeg stadig racen for forholdsvis sund. Aussietæver får store kuld, de er gode mødre, det er en fysisk stærk race og langt de fleste opdrættere opprioriterer det gode, stabile terriertemperament.
 
Desværre har racens størrelse betydet, at visse lidelser er slået så godt fast, at de er svære at komme af med, også selvom man ikke driver indavl. Her tænker jeg især på diabetes, som jo desværre oftest opstår, når et individ er i en alder, hvor det enten er godt i gang med, eller ovre, sin avlskarriere, men også andre alvorlige lidelser som epilepsi, hypothyroidisme osv. ses af og til i racen.
 
Det skal dog pointeres, at dette absolut IKKE er noget nyt og at der findes mange seriøse opdrættere, som gør alt hvad der står i deres magt for at holde racen på ret køl. Racens overlevelse ligger i opdrætternes hænder.
 
DSC_0043
(haha jag vet att Rut ser rolig ut här, så jag var bara tvungen att posta bilden  )
 
Just detta som Jill säger: Rasens överlevnad ligger i uppfödarnas händer. Det är viktigt.
 
Jag vet att majoriteten av alla uppfödare gör sitt allra bästa, och det är jättebra. Jag tror dock, att mer tid borde läggas på att förstå genetik, ärftlighet och populationsgenetik, inte bara från uppfödarnas sida, utan även från SKKs och rasklubbarnas sida.
 
Vad är ärftligt och vad är inlärt tex?!?

ja, det tänkte jag skriva lite om nästa gång: arv! :D
 
Tills dess tjingeling, och tack Jill för du tog dig tid att svara på mina frågor! 


 
 
:) ;) :D :( :O :P :| :S