Foto av SikiSaki , hunden på bilden är Pariservikens Earth Boy
Bilden ovan är en av mina favorit aussies, fantastiskt porträtterad av Simone, i Tyskland.
Jag tycker att han är en av de finaste aussies jag sett i verkliga livet och att han uppfyller rastandardens beskrivning:
"The general appearance of the Australian Terrier is that of a low set, sturdy, roughcoated terrier whose body should be rather longer in proportion to height.
He should have the definite terrier characteristics of being alert, active and with a self possessed manner.
His interested expression being imparted through his eyes, which catch the slightest movement, and his ears, which move to follow sound.
The rugged appearance of the Australian Terrier is exaggerated by the definite ruff around the neck, which extends to the backbone and the top-knot covering the top of his skull.
Both of these points are characteristic to the breed.
He should impart the distinct impression of a true sporting terrier, built for speed, capable of leaping in the air to whip around in his own length, thus being able to carry out work for which he was evolved."
Jag har en "bibel", ett go-to dokument jag läser nästan varje vecka, alltid är det något jag undrar över.
Nämligen extended breed standard, från aussiens hemland Australien. Det är ett dokument, alla uppfödare, anser jag, bör läsa och kunna på sina 10 fingrar.
Vi vet alla att det inte finns några perfekta hundar, och att utseendet är blott en liten del i ett avelsarbete, men, att följa rastandarden, så gott vi kan, är ändå en stor del i avelsarbetet.
Några som verkligen bör, och ska kunna detta dokument utantill är våra domare.
Det, är tyvärr inte alltid fallet.
I Sverige och norden får man skriven kritik när man ställer ut. I början när jag började, såg jag en chans att lära mig mer om min hund.
Idag, ser jag det som ett betygsystem för domare. Ett sätt att se hur deras kunskaper faktiskt är. Om de verkligen kan rasen eller ej.
Kan de inte rasen, är kritiken fullständigt "off", ja då ställer jag aldrig för den domaren igen. Det handlar inte alls om placeringar för mina hundar, det handlar om hur väl domaren är bekant med rasen och rasstandarden.
Tex skulle jag glatt kunna ställa ut för den dommaren som gav Rut ett Very Good senast. Jag hade skrivit en liknande kritik själv, kanske tom hårdare. Ja, se då hamnar de domarna på listan för domare jag kan ställa för.
Det finns ett ord, en mening, och finns den med i kritiken, Om domaren yppar det till mig i en muntlig kritik, ja, då ställer jag aldrig för den domaren mer.
Vad är då det?!
"Elegant" är ordet och meningen "önskas en mer elegant typ."
Ja, då VET jag att denna dommare, inte har den kunskapen, jag tycker jag kan kräva när jag betalar för att få min hund bedömd.
Ingenstans i standarden står det att aussien ska vara elegant, nej, snarare tvärt om faktiskt:
"We look for a sturdy, low set dog, one that is rather long in proportion to his height, one that is strong in terrier character, an alert and very active dog with a coat of good length and harsh texture, his small, pointed ears carried erect and his skull covered with a soft silky topknot which extends right down his neck and chest forming a frill and apron.
He must have a hard bitten, and to use the words of the standard, “rugged appearance”."
Men, se, det är på modet med väldigt eleganta hundar, hundar som har en "elegant air" omkring sig.
Men, mode eller ej, det är inte hur en aussie ska se ut. Således måste jag som uppfödare strunta i modet, och ha modet att stå emot rådande trender i utställningsringen.
Det är där utställningar förlorar sitt värde som avelsutvärdering, det är i trenderna som betyelsen i aveln går förlorad.
Missförstå mig inte, jag gillar utställningar, som tävling. Men jag vågar också se det för vad det är:
Det är en skönhetstävling, som påverkas av trender och mode.
Det är INTE:
En sport. Inte heller är det en avelsutvärdering eller ett verktyg att använda i avelsarbete.
Det är ett roligt nöje, men, inget mer.
Det är en fritidsyssla som lär en mycket.
Utställningar kan diskuteras länge och tyvärr har längtan hos uppfödare efter rosetter, och människans gillande av extrema överdrifter blivit ett reellt problem i många raser.
Ska det gå tillbaka till att vara en avelsutvärdering som tidigare var tänkt, måste så pass mycket förändras, att jag inte vet om vare sig hundägare, uppfödare eller kennelklubbar är redo för det.
Jag tror dock att vi måste utbilda domarna mer, vi måste som utställare kräva en högre kompetens. Och vi måste kritiskt våga granska en vinnare.
Sundhet, måste för oss uppfödare komma före rosetter, i alla lägen.
Problemet med att kritisera utställningar eller domare, eller bedömningar är att man gärna ses som en dålig förlorare, därför är det viktigt att vara saklig i sin kritik och tala om, om någon frågar, varför man väljer bort vissa utställningar och domare.
Det är också viktigt, och jag upplever från SKKs sida att det faktiskt görs, att lyssna på utställare. Att inte vifta bort problematik, eller utställares upplevelser, utan att faktiskt lyssna och analysera, innan man går vidare som inget hänt.
Och egentligen är det absolut inget fel i att utställningar är en skönhetstävlig.
Kanske, istället för att försöka styra skeppet tillbaka till avelsutvärdering, ska man styra utställningsskutan full fart frammåt och ha det som skönhetstävling, och sedan får rasklubbar, komplimentera med avelsutvärderingar gjorda av uppfödare och experter som faktiskt kan sin ras, oavsett vad trenden för dagen är.
2016-08-02 13:27