Little Blue's Australiska terriers

Blogg

Mina tankar... arv.

Nu duggar blogginläggen tätt, men så är det ibland. Vardagen efter valpkullen är här och jag har tid att formulera ner mina tankar på pränt, för jag tycker detta är så otroligt intressant!

 

Arv.

Vad är arv, egentligen.

Ja detta är ett stort ämne (för att inte säga gigantiskt) och jag tänkte mig att jag gör en liten enkel sammanfattning. Det finns så mycket, och hela tiden kommer nya upptäkter inom forskningen, men som sagt jag skriver ner en liten sammanfattning.

 

När två hundar paras vet vi bara med säkerhet detta: Hundar har 78 kromosomer var av 2 (X och Y) är könskromosomer. De övriga 76 kallas autosomer och är uppdelade i par (38 st). Varje individ ärver 38 autosomer från varje förälder.

Det är det vi med säkerhet kan säga. Vilka gener och egenskaper som kommer att dyka upp från vem är helt omöjligt att säga, det är slumpen, och moder natur som bestämmer det.

Inom genetik och arv pratas det om Genotyp (  Används för att beskriva vilka varianter (alleler) som en individ har av en enskild gen.  D v s genotypen är individens genuppsättning)

och Fenotyp( en individs egenskap så som pälsfärg eller sjukdom. Fenotypen är resultatet av både arvet (genotypen) och miljön)

Man brukar som grund tala om 2 sätt som saker nedärvs: Dominant (endast en gen från en förälder behövs för att denna egenskap/sjukdom ska komma till uttryck hos individen). Eller Recessiv (denna gen måste komma från båda föräldrarna för att hunden ska få egenskapen/sjukdomen).

 

Det som gör det klurigt när det är en recessiv gen bakom en egenskap/sjukdom är att vi inte har den blekaste aning om vilka djur som är anlagsbärare (dvs bär genen för detta anlag), förrns man råkar para två anlagsbärare med varandra.

På vissa sjukdomar finns dna-test, och är de tillförlitliga är det ett jättebra verktyg.

 Ibland är det inte ens säkert att en individ som har generna för en egenskap/sjukdom utvecklar den egenskapen eller sjukdomen, mycket beror på miljön och eller trauman under hundens liv.

Men naturligtvis är det inte så enkelt som bara dominant vs recessiv.

Det finns också könsbunden nedärvning, dvs egenskapen/defekten/sjukdomen sitter på könskromosomerna, det exempel man brukar ta är blödarsjuka som ärvs från mor till avkomma från X-kromosomen.

 

Multifaktoriell nedärvning, dvs fenotyper som beror på flera samverkande gener samt yttre miljöfaktorer så som livsstil. Diabetes är ett exempel på en multifaktoriell sjukdom.

Polygen nedärvning, dvs egenskaper som styrs av flera gener i samverkan. Det sammanlagda resultatet ger en viss nivå av egenskapen, tex höftledsstatus.

 

(skk.se är källan för förklaringar av orden).

 

Om inte detta var nog har man numer upptäkt att gener, egenskaper är inte statiska. Man har sen innan vetat att mutationer kan uppstå, så inom genetiken är det inte så lätt som att 1+1 blir 2, utan saker kan ske, gener, är i ständig rörelse och förnyelse. Epigenetik tar upp detta, det vill sägas miljöns påverkan på vilka gener som är aktiva och hur de förändras.

Först trodde man att dessa förändringar inte är arvbara, men man har upptäkt inom senaste forskningen, att tendenser visar, att det absolut kan vara så att de egenskaper som påverkats hos en individ kan, vara nedärvbar.

Forskningen är fortfarande i ett väldigt tidigt skede, men det är onekligen intressant och man tror att rädslor och liknande som fadern förvärvat under sitt liv, mycket väl kan nedärvas till valparna, även om fadern aldrig får träffa dem.

 

Man har länge vetat att en tik med rädslor, ofta får nervösa och ängsliga valpar, och man har sett det som att tiken, dvs uppväxtmiljön påverkat, men om det är så, att även hanarna påverkar (vilket när man tänker efter är logiskt) så är det ju stort, och man får tänka sig noga för.

DSC_0109 

 

Detta var en liten genomgång av arv. Hur saker ärvs, och mycket är recessivt, och det är därför det inte är bra att dubbla anlag, inavla.

Man kan dubbla anlag ändå, det finns garanterat i populationen som helhet och eftersom man idag inte har hela den genetiska kartan på varje enskilt hund, kommer vi att fortsätta dubbla anlag vi inte vet om, och det kommer både vara till fördel och nackdel, för det vi vill.

Skulle ett eller flera test skriva ner hela den genetiska kartan är jag inte säker på att vi som uppfödare har den kunskap som krävs för att kunna tyda allt. 

Arv och miljö går hand i hand och vissa egenskaper (både bra och dåliga) är svårt att säga om det är arv eller miljö som styr.

Om jag är en superduktig agilitytränare och skaffar mig en hund, som blir vinnare av allt, är det då helt säkert att det är arvet eller miljön som skapat denna hund, och är det säkert att om den hunden paras med en annan vinnare, att alla valpar blir agilitystjärnor?!?

Vad är arv och vad är miljö?!

På samma sätt som en hund med medfödd talang inte behöver prestera bra i tävling, kan en hund med mindre talang för något tränas upp så den presterar på tävling...

Mycket styrs av den som tävlar och tränar hunden.

Som jag tidigare skrivit behövs det genetisk mångfald för att en ras ska överleva, och det finns dessutom otroligt mycket att ta med i beräkningen när man planerar en kull.

Jag sitter ständigt och läser stamtavlor, jag frågar och jag studerar.

FB är en väldigt god källa, där postar människor bilder på sina hundar och ofta stamtavlenamn, och utifrån det börjar mitt detektivarbete.

I dagsläget har jag planerat kullar på hundar jag inte ens har  .

Men det är en stor del i mitt arbete som uppfödare att titta, tänka och försöka hitta nya parningar.

Och dessutom ha i beräkningen att det kan gå åt pipan innan ens en kull kommit till världen. Många planer jag har idag kan förkastas nästa vecka, beroende på massa olika saker.

 

Jag försöker ta väldigt mycket av detta med i mina tankar, linjer, vem blev sjuk i vad osv. Hur är denna hunds egenskaper?

Det jag aldrig någonsin räknar som något av vikt är utställningsresultat.

Det finns en övertro att det bara är champions som kan ge champion avkommor. Men, så är inte fallet. Det finns ingen perfekt hund, och vi vet inte, vad den vinstrikaste hunden nedärver. Och som Jill sa i gårdagens blogginlägg: "vad ska vi med snygga och sjuka hundar till?"

 

Utställning är roligt, men det är en skönhetstävling och att avla för att vinna på utställning, utan att ta med allt annat, ja, det är att skjuta både sig och rasen i foten.

Det finns många raser där funktion och sundhet har gått förlorat i längtan över att få den största rosetten.

Så, jag tror att om man avlar på sundhet, om man vågar avla på hundar som kanske inte vinner mest, men är väl byggda och friska, så kommer man förr eller senare inte bara vinna i utställningsringen, man vinner respekt och dessutom vinner rasen på det i längden.

DSC_0078

Rut on the move.

 

Nu är det ju inte så enkelt som det först kan te sig, och om man föder upp några kullar kommer det förr eller senare bli sjuka hundar, genetiken och det vi inte vet, har sina egna vägar. 

Det är därför jag känner att jag vill göra mitt bästa, så jag rakryggad kan säga att jag gjort vad jag kan.

Jag har levt med en sjuk hund, jag vet hur det är, och jag vet också att man kan få oerhört bra stöd, av människor som hela tiden gör sitt bästa.

 

Det finns inga perfekta hundar och man får vid varje parning kompromissa. En uppfödare sa till mig en gång: "tänk på EN sak du vill ha ut av kullen, om man försöker sig på massa saker så blir det oftast pannkaka."

Saker jag aldrig kommer kompromissa med:

allergi -  jag vill inte använda allergiska hundar i min avel

rädslor -  jag vill inte använda rädda hundar i min avel

sundhet - för mig måste hunden vara sund, och i det ingår att den kan röra sig normalt, att den kan andas normalt, att den kan ha ett fullvärdigt hundliv.

Och även jag utvecklas och om 10-20 år kommer jag förhoppningsvis att säga: så skulle jag inte gjort idag. 

Och det betyder ju inte att det jag gör nu är fel, det betyder inte att det jag kommer att göra är fel, det betyder bara att jag, liksom rasen och generna är under ständig utveckling.