Ibland går jag o funderar på vissa blogginlägg ett tag och den senaste tiden hade jag gått och funderat på ett inlägg om Wilma, hennes betydelse för flocken och mig...
Sen, bestämde sig Wilma för att hon var klar. Och lämnade oss....
Den akuta sorgperioden, när jag grät o grät o grät, och gick ut med hundarna o grät o grät o grät. Den är över.
Jag gråter fortfarande, men, inte hela tiden, inte varje timme. Och saknaden finns ständigt närvarande i mitt bröst.
Men, livet går vidare, jag har 3 andra hundar som behöver mig. Så jag traskar vidare, saknar och minns, med ett leende på läpparna och tårar i ögonen...
Under 10, 5 år ja, då hinner man få många kort... särskilt jag som älskar att fota mina hundar...

Här är Wilma 3 år, och hon har inte fått sin diabetes diagnos än...

Hon var en väldigt snygg tjej, och hade hon hamnat hos en uppfödare hade hon kanske parats... med förödande konsekvenser. Hon hade, med sitt sjukdomspåbrå inte klarat en dräktighet, och hade utvecklat dräktighetsdiabetes....
Wilma var, ju "valpen får helvetet" och många kanske hade gett upp redan där och då.
Hade någon som krävde diciplin, att hundarna lyder till 100%, eller som tycker hundar ska lyssna, köpt Wilma hade hon inte levt så länge som hon gjorde....

Wilma var nämligen en självständig, fritänkande dam. Och visst kunde hon lyda... om hon tyckte ens förslag var tillräckligt bra.
Sen blev Wilma sjuk, och när hon fått diagnosen Diabetes, var vi lättade. Vi var övertygade om att hon hade cancer, så diabetes var en lättnad.

Många tyckte vi skulle ta bort henne då. Men vi ville ge henne en chans. Vi hade många vänner med diabetes, och varför skulle inte en hund klara det om så många människor gjorde det?

När hon sedan blev blind, fick vi höra att vi var djurplågare....
En blind hund? Med diabetes dessutom?
"Det är bara att ta bort!" "Hon kommer aldrig leva ett fullgott liv!" fick vi höra...
Men tjiii vad de bedrog sig...

Jag vågar faktiskt påstå, att Wilma hade ett mycket rikt liv. Bättre än en del andra, helt friska hundar.

Hon fick göra det hon älskade, nämligen spåra, och detta flera gånger i månaden, och i vissa perioder... varannan dag! Hon tröttnade aldrig. Hennes spårhastighet var enorm, blind som hon var rusade hon fram i de spår jag lagt.

Hon hade ett väldigt speciellt spårsätt, säker som få, och ständigt markerande, kissade i starten, i legor, och där hon tyckte att det passade!
Hon fick också göra det hon älskade...

Fostra och härska i en flock. Det bästa Wilma visste var när andra hundar kom på besök... Då gick hon omkring och myste, väl medveten om att hon nu hade en större, lojal flock. Hon var enormt säker i sina signaler, och uppfostrade alla hundar som inte skötte ( i hennes ögon) sig.
Även hundar på promenader.
Men, hon lugnade dem också. Jag kommer aldrig glömma när vi mötte en hundrädd blandrashund. Livrädd var hon för främmande hundar. Och där kommer jag med 3... Wilma gick rätt nära henne och vips, den hunden var aldrig mer rädd för mitt gäng. Vad hon gjorde och kanske "sa" ja, det får jag aldrig veta, men den dagen, där och då, hjälpte hon en rädd hund.

Hon var en fantastisk hund, som levde helt på sina villkor. Och trots att vi schemalade vår vardag till henne och hennes behov, kändes det aldrig jobbigt. Det var aldrig något besvär, och min första tanke på väg hem med Wilmas kropp bredvid mig i kistan, medan tårarna rann på mina kinder var: "Hur ont det än gör, det var så jävla värt det!!"

2014-10-20 10:28 | 3 kommentarer